mina3

Tänkte skriva om min sista förlossning. Jag behöver nog bearbeta den händelsen, därför skriver jag om den. Jag hade ju varit med om att föda barn 2 gånger tidigare. Kunde inte tänka mig att tredje gången skulle vara jobbigast. Vid ett ögonblick var övertygad om att jag hade dött...

Jag hade gått ett par dagar över tiden när jag vaknade på morgonen och märkte att vattnet gick. N och A skulle till dagis. Det var en tisdag. Vattnet sipprade bara lite, och jag hade inte ont. Jag lämnade barnen på dagis och ringde till förlossningen. Fick en tid för undersökning. Allt såg bra ut, det fanns mycket vatten runt bebisen så det var bara att gå hem och invänta värkar. Jag var lite orolig för hur det skulle bli eftersom min första förlossning började på samma sätt. (att vattnet gick och så hade jag pinvärkar i 2 dygn utan att ha öppnat mig en endaste liten centimeter...men det är en annan berättelse) P försökte lugna mig med att det skulle gå jätte bra. Jag hade bara lite ont, typ magknip, annars så hände inget på dagen. Mamma och pappa hämtade barnen från dagis och de fick sova över hos dem. Jag kommer ihåg att jag skämtade med P om att jag hoppades att jag i alla fall skulle hinna se Desperate Housewives innan värkarna satte igång på riktigt. Innan första reklampausen kom första värken.

Jag kanske ska berätta att jag hade minsann bestämt mig för hur jag ville ha det den här gången. Alltså hur min "drömförlossning" skulle vara...Ingen epidural, jag skulle klara av det mesta hemma och när jag väl åkte in så skulle barnmorskan säga "oj, du är ju helt öppen" kanske andas lite lustgas och sen trycka ut ungen utan några problem...

Hela kvällen och natten hade jag jobbiga värkar. Inte direkt regelbundna, allt mellan ca 5 och 20 min. Så där höll det på till kl 06. Då somnade jag. Vaknade efter ca 1 timme och var jätte ledsen. Värkarna var borta, och jag som hade kämpat hela natten. Under dagen hände det ingenting, men runt kl 21 så satte det igång igen. Precis som kvällen innan. När klockan var runt 24 så tyckte P att vi skulle åka in. Han var rädd för att jag skulle föda i hallen eller nåt. Men jag var tveksam, jag hade ju inte så jätte ont. Jag klarade ju av det och jag skulle ju vara hemma så länge som möjligt. Men till slut så lyssnade jag på P, jag var lite orolig för att det skulle bli en repris av natten innan.

Inne på förlossningen fick vi ett rum, barnmorskan undersökte mig, jag var öppen 4 cm. Kl 02 bestämde de att jag skulle få värkstimulerande dropp. För att få igång ett regelbundet värkarbete. Jag hade kraftiga värkar men de kom inte tillräckligt tätt. Droppet höjdes stegvis, och jag började andas lustgas. Efter ca 1 timme var värkarna så kraftiga och kom så tätt att jag inte hann återhämta mig. Jag sa åt P att hämta barnmorskan, jag ville ha epidural. Undersökning igen, öppen 7 cm. Nu började det värsta. De frågade mig igen om de ska ringa narkosläkaren som sätter bedövningen men jag kunde inte svara. Jag bara andades i den där lustgasmasken oavbrutet. En kvart tog det. Jag hade en enda lång värk i en kvart. Jag hörde att de pratade om mig och med mig men jag vet inte om vad. Jag kände mig livrädd. Man kan inte överleva om man har så här ont tänkte jag. Jag fick lust att dra ut det där droppet bara för en stund, för att ta nya krafter. Den här kvarten kändes som en evighet, allt gick i "slow motion". Tydligen så hade de peppat mig och sagt när jag skulle krysta, men jag minns ingenting av det. Bara smärtan. Vid ett ögonblick kändes det som att jag svävade över min säng och hoppades att P skulle klara av att vara ensamstående pappa. Visst låter det helt knäppt men jag trodde att jag var död. Jag kunde inte sluta gråta. Först av rädsla men sen av lycka när det väl var över.

V mådde bra när han föddes. Hade det här varit min första förlossning så hade jag trott att det måste vara så här. Självklart gör det j**ligt ont att föda barn. Men så här ska det inte vara. När N föddes var jag helt bedövad, kände ingen smärta. När A föddes fick jag epidural men 5 min efter "sticket" föddes han. Det tar ca 20 min innan man får någon effekt av epiduralen. Narkosläkaren hann inte ens ut ur rummet. Det gjorde ont och jag skrek, men det här som jag fick uppleva nu tredje gången det går inte ens att beskriva ordentligt.