mina3

I fredags lekte N med några komipsar efter dagis. De var hemma hos oss. Efter en stund ville de gå ut och leka. Jag hade fullt upp med att fixa inför middagen med grannarna så jag kunde inte gå ut med dem. Men vi har en liten lekplats precis här i närheten, kanske en 40 m från huset. Dit brukar N få gå och själv. Kompisarna däremot får röra sig lite mer fritt på området för sina föräldrar.
Vi bor i ett lugnt radhusområde, men jag vill i alla fall ha koll på var mina ungar är. Hur som helst. Efter lite tjat gick jag med på att N skulle få följa med kompisarna till den andra lekplatsen längre ner på området. Efter ca 5 minuter hör jag hur N störtgråter och försöker öppna dörren! Hon var riktigt upprörd och jag blev livrädd, vad hade hänt? Det tog henne ett tag att samla sig lite och berätta att komipsarna ångrade sig och skulle busa genom att springa över den stora vägen ner till dagis. N hade inte vågat det så hon hade sprungit hem istället. Då blev jag stolt över min tjej!! Hon struntade i kompisarna och gjorde helt rätt i att komma hem tyckte jag. Själv ringde jag ner till ena kompisens pappa som bor några hus ifrån oss och berättade vad de andra 2 barnen hade för planer.. Han sprang ner till vägen och hittade dem sittandes precis vid vägen. Oj vad förvånade de hade blivit när ena pappan kom springandes. De tittade bara på bilarna sa de. Den andra pappans förklaring var att de förmodligen bara sa att de skulle springa över vägen för att skrämma bort N, för att bli av med henne. Gud vad arg jag blev när jag hörde det! Som om det skulle vara den enda förklaringen, hans barn skulle visst aldrig komma på en sån tanke att göra något som man inte får? Vilken dum kommentar. Det kändes elakt på något sätt. Kan verkligen 5 åringar tänka så? Nu ska vi luras och skrämma iväg den där N så vi får vara ifred! Verkar inte det lite konstigt? Eller är det nu det börjar? Mobbing, utfrysning, att barnen börjar reta varandra? Usch. Gillar inte sånt där...